karlbergs

På vägen tillbaka upptäckte han en figur långt borta som kom gående åt hans håll, men som plötsligt snubblade till och föll omkull i sanden. Blev liggande, till synes utan att göra några försök att resa sig upp. Han sprang oroligt fram.
-Hur är det?
Ansiktet som vändes emot honom var uttryckslöst, blicken kall och likgiltig. Frågan lämnades obesvarad.
I några sekunder stod tiden stilla, han stelnade till. En oroväckande rörelse i magen. Djupt nere i hans inre gömda rum väcktes något till liv, något han försökt begrava i åratal. Till sist hade det kommi ifatt.
Ögonen som fixerade honom ändrades till att utstråla förakt.
Han fick inte fram ett ljud, andades tungt, den välbekanta smärtan i bröstet gjorde sig påmind. Han ansträngde sig för att inte falla ihop.
Kroppen blev mjuk, lealös.
Så upptäckte han pistolmynningen. Automatiskt sjönk han ner på knä, i hans huvud blev det helt tyst. Tankarna upphörde.
Skottet träffade mitt emellan ögonen.



Det här är Mari Jungstedts femte deckare i ordningen om polisen på Gotland.
Jag kan verkligen rekommendera hennes böcker. Har ni inte läst dom så gör det!!