karlbergs

Det sägs att vi kvinnor överdramatiserar allt. Intrigmakerskor.

Jag är nog fasen beredd att hålla med.

Jag har via Facebook beskådat en kamp. Kampen finns inte i båda kvinnornas värld, men den existerar i den ena kvinnans livliga fantasi och mer behövs inte.

 

För att förstå bör ni veta att Kvinna 1 var gift men är idag frånskild.

Mannen är idag omgift med Kvinna 2 men har inte Facebook så jag tvivlar på att han har sett vad som sker där.

 

Kvinna 2 känner uppenbarligen ett stort behov av att strö salt i öppna sår. Hon älskar det faktum att hon "vann" nånting som Kvinna 1 förlorade. (Eller gjorde sig av med)

Hur som helst så känner hon sig som en vinnare och tar alla möjligheter hon får att påpeka det för Kvinna 1.

Men visst... Låt gå för det.

Låt gå för kommentarer som: "På helgerna är barnen BARA våra barn"

Låt gå för kommentarer som är fyllda av illa dold avsky och en önskan om att se Kvinna 1 sårad.

Låt gå för statusar på Facebook där Kvinna 1 hängs ut som ett gammalt härsknat ex där bäst före datum tydligen passerat...

Det är omoget, men visst... tids nog lugnar det väl sig har jag tänkt.

 

MEN! Det finns vissa saker man aldrig, aldrig, aldrig skriver! O särskilt inte till barn!

Oavsett vad som händer i maktkampen mellan 2 vuxna individer så dra man inte in barnen. Inte nånsin!

Kvinna 1 och exmaken har 2 barn ihop. Det verkar göra Kvinna 2 rasande svartsjuk av nån anledning. Kanske vill hon inte bli påmind om att han faktiskt varit lyckligt gift och kär innan dom träffades?

 

Dottern la ut en bild på en katt för ett tag sen. Kvinna 2 väljer då sina ord noga och skriver:

 

Där gick droppen för mig och alla andra som såg det. Det är så jävla lågt! Vem skriver så till ett barn?!

Vad för typ av människa kan ens överväga att skriva eller säga så till ett barn?

Kvinna 2 är 50 år. Gammal nog att veta att man inte gör så. Man hade ju kunnat tro att livet kanske hade lärt henne att vara lite mer ödmjuk.